Soffiloffan

Flickan som babblar alldeles för mycket..

It's hard to say I'm sorry , It's hard to stand here alone..

Jag vet att jag inte är ensam, att jag har flera och prata med.
Men jag känner mig otroligt ensam..
Det är dig jag vill prata med, men jag vågar inte.

Jag vet, jag gör det säkert bara mycket värre när jag inte säger något.
Bara skriver i bloggar o dyl..
Men jag vet inte hur jag ska ta upp det med dig :(

Du har alltid, från första början, vart den jag kan öppna mig för.
Bara säga det jag känner för.
Du, Martina och en till (som jag inte ska nämna..) är dem jag alltid har kunnat vara mig själv med.

Jag är rädd för att såra dig..
Därför sårar jag hellre mig själv genom att bära på djupa hemligheter.
Sånna jag bara kunde berätta för dig, innan.

Jag är så rädd för att prata om detta med dig,
rädd för vad du ska tycka och säga.
Rädd att du ska påstå att jag betyder inte så jävla mycket för dig längre som jag en gång gjorde.

Jag hoppas ändå att du vet att du betyder mer än vad dem flesta någonsin har gjort för mig.
Och jag är gladare än någon att jag fick träffa dig.
Tryggheten och glädjen du gav mig..

Det är svårare än vad någon kan tro att känna såhär.
För vet du , jag älskar dig på alla sätt o vis...
men jag är rädd för att berätta för dig,
rädd att du ska lämna mig...