Soffiloffan

Ett ganska levande skämt, sett från mina ögon.
Man vet aldrig när helvetet kan bryta loss, ena minuten är det stillsamt.. för att nästa sekund skrikas o bråkas.
Och sen undras det varför jag vill söka utbildningar så långt hemifrån..

---

Satt och läste lite gamla saker igårkväll, när "kriget" hade lagt sig, Dina blogginlägg och Mina blogginlägg..
Vad glad du verkade över att ha mig ^^ Gullflicka och Älsklingstjej,underbaraste personen du visste och gud vet vad ^^.  Mejl där du nästan bönade och bad om att jag skulle fråga mina föräldrar att du kunde komma på fredagen.

Jag funderade på en sak igår.. Jag sa ju häromdagen att hade jag bara bott väldigt mycket närmare dig så hade jag kommit över till dig på en gång när du hade känt dig deppad.. hade du gjort det samma för mig ?
Nu idag alltså..

Det är nånting konstigt med din atmosfär, man känner sig lugn och orädd i din närhet. Trygghet och glädje.
Men jag är rädd att jag aldrig ska få uppleva det igen, för så fort jag föreslår om att träffas, så har du andra planer..
Eller så vill du bara inte träffa mig mer..

Jag vill att du ska veta att jag värdesätter dig så otroligt mycket, och iaf den vänskapen vi hade.
Än idag är du den första jag vill ha i närheten när jag känner mig sårad..

Jag vet inte om du behöver mig mer.. men jag behöver dig..
Snälla, lämna mig inte..